Nästan allt din häst äter innehåller kolhydrater. Det är den största energikällan men också en källa till oro om det är så att din häst är i riskzonen för fång. Det finns en del andra sjukdomar där man måste vara försiktig med just kolhydrater. Vi kommer att gå igenom dem separat.


Den största delen kolhydrater kommer från komplexa kolhydrater av cellulosa, hemicellulosa och lignin. Det kommer också med några enkla kolhydrater som stärkelse och socker. Grovfoder innehåller generellt mer komplexa kolhydrater som vi brukar bunta ihop till benämningen fibrer. Spannmål å andra sidan innehåller mer stärkelse och socker som ger större mängder energi.

Kolhydrater delas in genom sin struktur:
Monosackarider är en sockerenhet. Vanliga monosackarider är glukos, fruktos och galaktos. I hästens kost ingår de ofta som del av en större sockermolekyl.

Disackarider är två sammankopplade sockerenheter. De viktigaste för hästen är laktos och maltos. Laktos ingår inte naturligt i hästens kost när den väl har slutat dia men i vården av föl är den viktig.


Oligosakarider är enheter av 3-10 sammankopplade sockerenheter. De ingår i hästens kost som raffinos och fruktaner.


Polysackarider är sockermolekyler som innehåller mer än 10 sockerenheter. De viktigaste är stärkelse och cellulosa. Hit hör även hemicellulosa och pektin.

Alla varianterna innehåller ungefär samma mängd energi men de ger olika mängd energi när de bryts ner av matsmältningssystemet. Skillnaden mellan den energi som går in (bruttoenergi) och den energi som blir över för hästen att använda (nettoenergi) beror på var kolhydraterna bryts ner. Monosakarider bryts ner i tunntarmen och blir tillgänglig för hästen fort. Det är dessa kolhydrater som gör att vissa hästar blir heta av vissa sorters foder. Foder som inte kan brytas ner i tunntarmen utan vandrar vidare till tjocktarmen innan de kan brytas ner ger ett lägre energiöverskott för större delen av energin går åt till att bryta sönder sockermolekylerna så att de kan brytas ner. Den försvinner också som värme och energi som försvinner i avföring och urinen. Exempelvis cellulosa måste brytas ner av mikroberna i tjocktarmen.